Festivalbasen Aleksander Motturi har antytt att denna tionde Clandestino kan vara den sista. I så fall slutar man på topp, för det är en festival som verkligen har hittat sin form i ett utmanande gränsland mellan lokalt och internationellt, traditionellt och hypermodernt. Och årets startfält hör till de starkaste.

Fredagens huvudnummer var Linton Kwesi Johnson, legendarisk dubpoet som satte ord och rytmer till det unga, färgade, arga England på slutet av 70-talet och början av 80-talet.

Fast det kändes länge som en segdraget antiklimax. Kompande Dennis Bovell och hans Dub Band spelade själva i över en halvtimme och det var en lång halvtimme för mycket. Och när LKJ själv väl dök upp, i sedvanlig kostym och hatt, gav han ett styltigt och obekvämt första intryck.

Intellektuell gatupoet

Men de klassiska låtarna hade han med sig, från Want fih go rave till It dread inna Inglan, och glöden bakom den lite stela fasaden blev snart uppenbar. I långa och välartikulerade mellanprat berättade han om bakgrunden till sina texter. Förklarade hur fjolårets revolter i England bottnade i samma orättvisor som de han gestaltat i Brixton trettio år tidigare.

En intellektuell gatupoet som gav ett djupt intryck utan stora gester eller yviga slagord.

Tidigare samma kväll spelade det Parisbaserade projektet Donso, som mixar västafrikansk musik med klubbigt elektronisk, och som live gärna gav sig ut på återhållsamt pulserande, ibland krautrockliknande, utsvävningar.

Självklar frontfigur här var den färgstarke sångaren, dansaren och slagverkaren Gédéon Papa Diarra från Mali, som snabbt vann publiken med sin sällsamt gälla röst och avväpnande charm. Fusioner av det här slaget är inte självklara, det blir lätt konstlat, men Donso lyckades oftast väl i att förena luftiga passager med intensiva, närmast rejviga stunder.

Tanzaniska Jagwa Music, som spelade på lördagen, är kanske på papperet inne på samma spår men låter i praktiken helt annorlunda. Deras konstant smattrande rytmattack bakom Casiosyntens maniska treackordsriff var häftigt men nästan för mycket.

Avslappnat allstarband

Mer avslappnade var då veteranerna i allstarbandet Conjunto Angola 70, vars nostalgitripp tillbaka till den angolanska musikens gyllene sjuttiotal var en omedelbar triumf.

Anförda av sångaren Ze Cax Janota och en trio gudabenådade gitarrister, kanske främst då Teddy N’Singuis som obekymrat lekte fram himmelska slingor, matade de på med värmande hit efter hit, ena stunden lojt karibiskt böljande, nästa mer rytmiskt eggande, och för min del hade de gärna fått fortsätta så hela natten.

Clandestino fortsätter på söndagen med bland andra Staff Benda Bilili.