Det är på något vis så klassiskt.

Sommaren sägs äntligen vara här. Arrangörer över hela landet gnuggar händerna och bokar artistscheman fulla till sina utomhusscener. Och så kommer det förbannade regnet och förstör allt.

Den här fredagen är det nästan på gränsen till absurt vilket regn som drar in över stan dessutom. Det regnar inte, det skvalar. Då går väl ingen på konsert?

Det fina i kråksången: folk ju gör det. Framför Taubescenen trängs en relativt gedigen skara som trotsat vädret för att få höra lite blues. De har dragit på sig sina regnställ och trängt ihop sig under sina paraplyn trots domedagsvädret. Det är fint att se. Nisse Hellberg verkar själv lite chockad över att de är där.

När han och hans tremannaband sen drar igång är det inga konstigheter alls. Den här publiken svänger sina lurviga som om det inte fanns någon morgondag. Nisse Hellberg och hans band levererar gunget precis som de ska: som en självgående maskin där egentligen vad som helst kan hända utan att det för den sakens skull skulle sluta svänga.

Bäst är de när de drar ner en aning på tempot och trummisen Marcus Källström får ta plats och riktigt pumpa takten genom låtarna.

Hellberg själv verkar till en början lite väl sansad, på gränsen till lika surmulen som vädret, men det verkar inte röra publiken i ryggen. Framförallt inte den lilla hejarklack som tagit sig längst fram och ser ut att befinna sig i sjunde himlen av Wilmer X forne frontmans blotta uppenbarelse. De hoppar, skriker, klappar händer och vevar med armar på ett sätt som främst brukar förekomma på pojkbandskonserter. Att de inledningsvis inte får lika mycket kärlek tillbaka gör mig lite sorgsen.

För det är publiken som gör den här spelningen, som alla andra. Band kan svänga hur mycket de vill men det är samspelet med publiken som avgör känslan i magen. I dag blir det extra uppenbart.

Mot slutet när kvartetten rundar av med Lyckliga gatan har folk tagit sig ur Café Taubes lokaler för att dansa i duggregnet. Då ler till och med Nisse Hellberg.