För de allra flesta är Neneh Cherry i första hand 1988 års hiphoppiga genombrott Buffalo Stance, Manchild kanske och så världshitten 7 Seconds från 1996, i duett med Youssou N'Dour. Men det är verkligen bara att skrapa på ytan av en lika innehållsrik som yvigt spretande karriär. 

En karriär som tar en halv förmiddag att kartlägga och fortfarande känns påtagligt oförlöst. Från starten i kultiga brittiska postpunkbanden The Slits och Rip Rig & Panic, de tidiga soloframgångarna, det nära samarbetet med Massive Attack (hon var något av deras mecenat), den nämnda listettan med världsartisten N'Dour, alla gästspel hos akter som Gorillaz, Tricky, Groove Armada, Pulp och på senare år, nu med Stockholm som bas efter många år utomlands, hos Christian Falk, Kleerup, Teddybears, Petter … 

Den senare halvan av 00-talet fokuserade hon på bandet CirKus, som aldrig riktigt lyfte. Även detta, ett samarbete med norsk-svenska powerjazztrion The Thing, är sannolikt ännu ett sidospår, men det kanske mest inspirerade hittills.

The Thing frontas av den extremt uttrycksfulle saxofonisten Mats Gustafsson, vars fysiska och fria spel blivit en perfekt motpart till Neneh Cherrys r'n'b-bottnade men samtidigt punkiga sång. 

Över loppet av åtta spår ger de sig ut på en muskulös och mustig resa fångad under fyra intensiva dagar i en liten Londonstudio. Ett par egna låtar men mest tolkningar av andra artister i ett talande urval. Vi får en lågmäld och skört klingande version av Dream baby dream av protosyntpunkarna Suicide. En intensivt nervig tagning av hiphopparen MF Dooms låt Accordion. Martina Topley-Birds Too tough to die blir en hyllning till Nenehs rötter i Bristol. 

Senare kommer The Stooges Dirt i blytung riffbaserad jazzskepnad som rinner ut i total frihet. Och på tal om frijazz avslutas skivan med en (dock högst städad) låt av Ornette Coleman. Innan dess har de även gjort en oerhört innerlig Golden heart av Don Cherry, Colemans kollega och förstås Neneh Cherrys färgstarke styvpappa.

Det är urstarkt, rått och ärligt. Neneh Cherry, nu 48 år, sjunger bättre än kanske någonsin. Och fripunkjazzande The Thing, med Paal Nilssen-Love på trummor och Ingebrigt Håker Flaten på bas, fungerar förvånansvärt bra i det för dom ovanligt inrutade formatet.

Neneh säger själv i en intervju att hon känner sig som pånyttfödd, "nykläckt ur ett underligt ägg", och att samarbetet med The Thing är som att, inte gå tillbaka till, utan framåt genom rötterna. 

Ja, cirklar sluts, spiraler strävar vidare. Neneh Cherry är tillbaka där allt började, med siktet inställt rakt framåt.

FAMILJERÖTTERNA

Ahmadu Jah

Neneh Cherrys biologiska pappa är född i Sierra Leone men sedan slutet av sextiotalet en pådrivande inspirationskälla för afrikansk musik i Sverige. Den vitale 75-åringen fick nyligen årets hederspris på den svenska Folk- och Världsmusikgalan. Är även far till Titiyo.

Moki Cherry

Neneh Cherrys mamma föddes som Monika Karlsson men blev på slutet av sextiotalet inte bara fru Cherry utan utvecklades också till en av våra främsta bildkonstnärer. Fick förutom dottern Neneh med Ahmadu Jah även sonen Eagle-Eye med Don Cherry. Dog 2009.

Don Cherry

Jazztrumpetare med världsrenommé som spelat med storheter som Albert Ayler, John Coltrane och Ornette Coleman. Bodde långa perioder i Sverige och bidrog med att föra in element av världsmusik i den fria jazzen. Dog 1995 i Neneh Cherrys dåvarande hem i Spanien.