"Look at the mother nature on the run in the twentyfirst century..." upprepar Patti Smith när skivan närmar sig slutet och en barnkör tar över sången. Ja, Patti Smiths elfte album avslutas med en tolkning av Neil Youngs klassiker After the gold rush. Så knyter hon ihop en skiva som handlar om naturen, livet och döden, poesin, rockmusiken, konsten, religionen och kärleken.

Patti Smith borrar sig med mörk blick genom dåtiden och samtiden. Hon berättar om Tarkovskij och Amy Winehouse och sjunger en födelsedagssång till Johnny Depp (Nine). Skivan har hämtat sin titel från Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita.

Alla skivor är möjligen unika på sitt sätt, men det är verkligen uppenbart att ingen annan än Patti Smith skulle kunna göra den här skivan. PJ Harvey har det i sig, med en liknande verktygslåda av punkattityd, konstnärssjäl och litterära ambitioner. Men när Patti Smith har gjort sin starkaste platta sedan sorgealbumet Gone again är det ingen annan som kommer i närheten av hennes nerv, hennes språk, hennes mod och inte minst hennes coolhet.

Och även om Banga har det som ansträngt brukar kallas hög verkshöjd, och dessutom är i all hänseenden en pretentiös skiva som tar rockmusiken på yttersta allvar, är den också bitvis det mest lättillgängliga Patti Smith släppt sedan Because the night.