Vi känner henne bäst som Gnucci Banana, men nuförtiden bara Gnucci. Ana Rab är från Västerås, men bosatt i Malmö och kanske framför allt i våra hörlurar. Varken hennes musik eller liveuppträdanden brukar lämna någon stillastående. Glöm allt du vet om artister som sneglar på skorna, Ana Rab vet att har hon roligt, har publiken också det.

– Jag hatar artister som ber om mer än de ger. Är det fet stämning så är det lika mycket artisten som publikens förtjänst, men jag tycker ändå att det är artisten som leder stämningen uppåt eller neråt.

I helgen är Ana Rab i gott sällskap av en rad artister som uppträder på HBTQ-Festivalen. Hon menar att festivaler som denna behövs, så länge hetero är den norm som ständigt tas för given.

– Den existerar just för att hbtq-frågor behöver utrymme och uppmärksamhet, för att de annars åsidosätts eller ignoreras.

– Hela grejen är ett bra exempel på att Sverige fortfarande är ett land där hbtq-festivaler behövs. Andra festivaler är så extremt heteronormativa. Det är ju inte sällan man står och lyssnar på en sjungande homofob utan att reagera.

Ana Rab försöker själv undvika att enbart låta det heteronormativa perspektivet ta plats i sina låtar.

– I och med att jag är medveten om de stora orättvisorna som drabbar hbtq-personer så är jag även medveten om hur aktivt engagerade folk är och måste vara. Något jag själv inte är i närheten av.

– Men det påverkar mig som person och därmed min musik. Ana uppmanar till ett ständigt ifrågasättande:

– Jag tycker att man alltid ska vara kritisk, självkritisk, normkritisk, källkritisk, you name it, kritisera it.