Sigur Rós är sitt sound, de rör sig i hemtam terräng, kan inte något annat. Landskapen är automatiskt dramatiska vad de än hittar på. Varúo sträcker ut sig långt upp i skyn med bankande trummor, stegrande gitarrer, briserar som ett eldklot, och Ekki Múkk omfamnas av en hel skock stråkar, men det finns nyheter på Valtari Känslan är mer avvaktande, många låtar cirklar runt, iakttar, flyger nära marken. Jag minns när jag lyssnade på Ny batteri tio gånger på raken, och känner att hjärtat fortfarande bultar för Sigur Rós, även om musiken inte glimrar på samma sätt idag. Dörren på glänt, jag tvekar en stund, går in, och trivs.