Helst av allt vill han hålla ljudet nere. Det sade The Magnetic Fields småtrulige sångare, låtskrivare och frontfigur Stephin Merritt i gårdagens GP. Och det lyckas han rätt väl med.

I Annedalskyrkan är det emellanåt så andaktsfullt, så sakralt, så stillsamt (utom när publiken avbryter med applådåskor) att man undrar om det verkligen är Magnetic Fields som sitter där framme vid predikstolen och skämtar torrt med varandra; ett band som på skiva inte drar sig för att skruva upp nivån med larmande syntar och distade gitarrer men som i kyrkorummet delvis bjuder på helt omarrangerade låtar med Sam Davols cello, ”kapellmästaren” Claudia Gonsons sång och piano, John Woo på gitarr och banjo samt Shirley Simms på ukulele och sång.

Jag tillhör dem som fick upp ögonen för Stephin Merrit i slutet av 90-talet när han släppte trippelplattan 69 Lovesongs. Eller fick upp ögonen, jag blev helt knockad. Spelade plattorna om och om igen, sjöng med i låtarna, klippte till och med ut Måns Ivarssons recension ur Expressen och tejpade in i bookleten (där den fortfarande sitter kvar). Jag har inte sett bandet live tidigare och visst känns det speciellt att se en liten rundlagd farbror i chinos, loafers och slips stå och sjunga sångerna därifrån, sånger som A chicken with it’s head cut off, Come back from San Francisco, Time enough for rocking when we’re old, svidande vackra All my little words och The book of love, och en skön Busby Berkeley dreams där Merritt verkligen lyckas pressa ner rösten i de riktigt låga registren.

Låtarna är korta och intensiva, bränner till som tomtebloss för att sedan snabbt försvinna. Under konsertens första timme hinner de med 20 låtar, däribland tragi­komiska Andrew in drag med Stephin Merritt på harmonium, ett slags pumporgel, och Drive on driver från albumet Distortion. Ett fint album. Skönt. Men ingen 69 Lovesongs.