Egentligen borde man såklart applådera Richard Hawley för att han bryter sig ur de musikaliska ramar som omgett hans album i tio år. Inte ge honom på käften. Men älskar man Hawleys croonerromatik i Coles corner och den stillsamma kraften i Lady’s bridge så känns den här psykedeliska arenafesten med evighetslånga låtar och distade, dystra gitarrmattor bara ... tja, dyster. Och distad.

Räddningen stavas Don’t stare at the sun och Seek it, två riktigt sköna ballader av den mäktiga typ som Richard Hawley excellerar i. Och som får en att inse hur bra det här hade kunnat bli. Och så hänger smockan i luften igen.