Pop

Lilla Lovis | Som en oskuld

(Äggtapes/Border)

Redan efter ett par singlar beskrevs Lilla Lovis som en kvinnlig motsvarighet till Eddie Meduza. Det var, och är, en trångsynt jämförelse. Man blir inte raggare bara för att man sjunger om fitta och suga kuk. Lilla Lovis är betydligt skarpare än så.

Hennes små aviga poplåtar skaver mot ramarna för vad vi normalt anser vara okej att uttrycka i en låt. Så länge det inte görs till av en muskulös man med bling-bling och feta hiphop-beats förstås.

Det handlar mycket om sex. Lilla Lovis tar för sig lite efter humör men sjunger även om risktagande och knarkande. Den uppspelta Man måste testa allt kan säkert uppröra även om hon sjunger med en inställning som funnits hos manliga rock- och jazzstjärnor sedan Keith Richards och Chet Baker satte första sprutan i armen.

Det är snuskigt, tramsigt, elakt, skabröst och roligt i en slags burlesk kabaret-tradition med popkostym där man som lyssnare kan känna sig obekväm och ryckas med i en och samma rörelse.

Bakom clownmasken finns dessutom en uppenbar, iskall ilska. Skivan går att sortera under såväl politik som feminism. Så inte Eddie Meduza alltså. Ska jag jämföra med något är det Peter Wahlbecks Musik für alle-projekt.

Men inte ens Wahlbeck skulle kunna spinna loss en rad som ”det är fest i min fitta och alla måste komma”. Ingen annan låter som Lilla Lovis.