Här har vi en platta som formligen svämmar över av glammig 80-talsrock. Diviga gitarriff, småskitig sång och medryckande melodier serveras längs Riot Avenue, på ett ganska smakfullt vis. Trots att Def Leppardinfluenserna fortfarande lyser igenom Crazy Lixx så känns det som att skånepågarna ändå lyckats hitta en mer egen ljudbild. Melodierna får mig emellanåt att vilja hoppa ned i mina leopardleggings, topera håret och dansa som om det inte fanns någon morgondag.

Bästa spåret är Be Gone med sina klart klingande gitarrer i spetsen. I längden blir dock färden längs upploppens aveny lite väl stillsam och repetitiv.