En Beethovenafton med Christian Zacharias i rollen som både solist och dirigent är garanterat en storslagen musikalisk upplevelse.

Zacharias har med sitt analytiska sinne alldeles speciella förutsättningar att finna de samman-bindande trådarna i en Beethoventext.

Veckans konsert hade den traditionella ramen uvertyr, konsert och symfoni. De tre verken var hämtade från den tioårsperiod i Beethovens liv då så mycket stod på spel. Mänskligt, med den tilltagande dövheten, konstnärligt med de kanske inte helt oproblematiska försöken i operagenren och politiskt med ett Europa i omvälvande krig.

Och med dessa förutsättningar och ur denna period kan man alltså i Beethovens produktion skapa ett program som är så utomordentligt anmärkningsvärt som den första Leonore-uvertyren, den fjärde pianokonserten och den sjunde symfonin.

Uvertyren är briljant och sprudlande, men bjuder också nya stildrag, inte minst i inledningen, stildrag som tiden inte hinner ifatt på bra länge.

Konsertens mellansats, som programboken mycket riktigt påpekade, är en av de märkligaste dialoger musikhistorien känner, och den sjunde symfonins sista sats, med sitt komplicerade parallellförlopp är också helt genial.

Frågan är i vilken roll Christian Zacharias är som bäst. Kanske är det i dubbelrollen pianist/dirigent, eftersom hans fenomenala klangkänsla då så påtagligt smittar av sig i orkestern.

Hans pianoklang har aldrig någon inledande explosivitet eller hårdhet, utan den växer alltid organiskt fram ur ett mjukt och elastiskt anslag. I ett avsnitt blev värmen i orkesterns stråkar därmed mer intensiv än jag någonsin tror mig hört den.

Andra mycket påtagliga effekter var de ständiga färgkontraster som kommer från blåsarnas dialog med pianot. Horn, fagott, flöjt och inte minst oboe.

Men dirigenten Zacharias har å andra sidan den unika egenskapen att kunna skära ut väsentligheterna utan att offra de minsta av musikens inneboende dramatik.

Kanske är det till och med så att renheten i hans tolkningar leder till ett rikare känsloregister än den svulstighet som man ofta hör från andra håll.