Tonsättaren till Messias, Water Music, orgelkonserterna med mera är förstås känd av oss alla, men egentligen bara som ett namn. Och ändå måste Georg Friedrich Händel på det personliga planet varit fullständigt unik som sin tids store eventmakare om man får använda så fula ord.

Han hade alla musikaliska förutsättningar för att suga in vad tiden bjöd av populära stildrag. Med utgångspunkt från det gula födelsehuset i Halle kom han att bli precis så internationell som överhuvudtaget var möjligt.

Operamässigt ligger väl storheten i att ha förenat tysk kontrapunktisk noggrannhet med italienskt vokalfyrverkeri, och vem skulle kunna göra sådant rättvisa i Sverige i dag om inte Malena Ernman?

Förutom att vara samma andas barn, i den meningen att utan gränser vara musikambassadör, så har hon underbara förutsättningar rent sångtekniskt.

Händel har haft lite av en renässans på senare tid, med operauppsättningar över snart sagt hela Europa, och till den trenden anslöt sig även Göteborgsoperan med sin uppsättning av Alcina för något år sedan.

Nu gör Ernman en blandföreställning med nedslag i diverse operor och med tonsättaren själv i centrum.

Föreställningen är inte överraskande rena vitamindrinken, för det är ju så man upplever Ernman. Barockkoloratur och torrsim, för att ta ett exempel, är inte precis vardagsföreteelser i konsertvärlden.

Maria Lindal och Rebaroque svarade för ett både livfullt och klangnyanserat orkesterackompanjemang och Cathrine Setterberg assisterade med några skickligt utförda arior i det lite högre registret, men det var Ernman som var motorn i spelet, med fantastisk botten i sångregistret och förmågan att helt obesvärat svinga sig upp och ner ett par oktaver när så krävdes.

Föreställningen blev faktiskt rätt operamässig, med förtjusande unga gycklare, och med insprängda, beledsagande Shakespearetexter, i en helhet som även hann visa Händel som rikt varierad orkestertonsättare, i spännande belysning och perfekt timing mellan de skilda avsnitten.

Håkan Dahl