Snacka om ett långdraget genombrott. Men så oerhört självklart.

Redan för två år sedan, när hon värmde en gles skara i ett kylslaget tält på Röda Sten i Göteborg, viskades det ivrigt om hur hennes kommande debut skulle etablera henne som Nästa Stora Afrikanska Stjärna.

Skivan kom att dröja över ett år men har sedan dess sakta och säkert etablerat Fatoumata Diawara som - om inte fixstjärna riktigt än - så en innerligt omhuldad favorit i bredast tänkbara kretsar.

Så att nu få uppleva henne på lilla intima Nefertiti var förstås en unik chans som knappast kommer tillbaka, hon är egentligen redan nu för stor för det.

Och med vilken omanierad självklarhet hon kliver upp på scenen, bara ställer sig där med sin smärta stolta uppenbarelse, vecklar ut det där breda smittande leendet och kör igång sin show. Först lite trevande, sedan alltmer energiskt med dans och tjut och med en försmädlig paus halvvägs som enda stopp och irritationsmoment.

Självklar är också hennes musik. Inget nytt, inget omvälvande, det känns som att man hört den förr. Tusen gånger. Ändå lyssnar man, grips, dras med, igen och igen.

Live kör hon med en elektrifierad sättning, som kontrast mot skivans mer akustiska rootssound. Rockigare, tyngre men samtidigt påtagligt lätt och med ett elegant jazzigt driv som klär hennes låtar väl. Hennes röst är också starkare och kraftigare och säkrare än intrycket man får på skivan (som alltmer framstår som ett understatement).

På franska och knackig engelska om vartannat berättar hon om sina sånger på bambara (det största språket i Mali), där en handlar om kärlek, en annan om kvinnlig omskärelse, en tredje tillägnas hennes modiga föregångare Oumou Sangaré och en fjärde tillägnas alla unga människor, småpojkar ofta, från Nord- och Västafrika som desperat försöker ta sig till drömmarnas Europa, riskerande sina liv för ... ja, vadå, ett andra klassens liv.

Och det är helt formidabelt bra, låtar som Sowa och Bakonoba växer till de klassiker de kommer att bli, och till skillnad från till exempel Amadou & Mariam har hon smak nog välja ett kompband som verkligen passar, och lyfter, hennes musik.

Jag trodde länge att jag skulle behöva avsluta den här texten med något om att det enda som hindrade mig från att sätta den där exklusiva betygsfemman var att hon inte har repertoar nog att bära en hel konsert.

Det har hon inte heller, men till slut blir det fullständigt irrelevant. Och när hon mot slutet ber även den sittande publiken att lämna sina stolar och dansa med passar hon och bandet på att lägga in en överväxel av energi jag inte trodde fanns.

En triumf för Fatou (ja, vi blev alla "Fatou" med henne den här kvällen), ett privilegium för oss som var där.