Schuberts Schwanengesang, som inte skrevs som en sångcykel utan sattes samman först efter tonsättarens död 1828, tog upp mycket av min tid sommaren när jag var 19 och det regnade oavbrutet.

Då var det en inspelning med Bryn Terfel och Malcolm Martineau som formade mig, nu Goerne och Eschenbach på Harmonia Mundi. Där Terfel var frodig, flörtig och kanske spelat djup är Goerne medelålders, svartsynt, lite farlig och alldeles ljuvlig. Escenbach drar hellre åt det korthuggna än flödande vågskvalp men jag kan ibland sakna det sistnämnda. På cd nummer två gör han Schuberts pianosonat i B-Dur och då är oordningen återställd.