När The Soundtrack of Our Lives meddelar att Throw it to the universe är en avskedsplatta är det lätt att läsa in olika budskap i texterna, i musiken. På det inledande titelspåret citerar de sig själva, lånar både ord och gitarrslinga från Firmament vacation från debutalbumet Welcome to the infant freebase. I slutet av samma låt låter det nästan som när ett kassettband trasslar sig. Musiken stannar inte helt. Småljud simmar omkring i den lekfulla produktionen. Kanske vill de säga att efter den här skivan, efter årets konserter, blir det en lång paus, men det är inte ett definitivt adjö, utan en obestämd paus. Ett klokt val, med tanke på alla band som bryter principer och står på en scen igen, och även om det finns en hel del godbitar på bandets sjätte album så känns det som att The Soundtrack of Our Lives är tillfreds med att utforska redan inkörda fotspår.

I intervjuer säger Ebbot Lundberg att det är både nyskrivna låtar och material som legat och värkt i många år, men som först nu växt till sig. Jag saknar toppar, det finns ett par låtar – Faster than the speed of light och If nothing last forever – som försöker sväva iväg med klassiska Soundtrack-ingredienser som förföriska riff, effektiva melodislingor och episk känsla, men de stannar halvvägs, och det nämnda titelspåret får mig att vilja plocka fram den första plattan och sjunka in i den i stället. Det kanske är meningen? Where´s the rock, med spansk-mexikanskt-intro, blås, och läcker, sextiotalistisk bakgrundssång, skapar ett sug efter Love, men TSOOL har alltid varit bra på att plocka upp trådar från Arthur Lees gamla band.

Jag tilltalas mest av låtarna där de saktar ned tempot en smula och riktar in sig på lite lurigare, mer smygande låtar. Som den småpsykedeliska balladen Reality show, den avslappnade Solar Cirkus som kunde vara ett möte mellan Lee Hazlewood och Wilco och mjuka poplåten When we fall där refrängen aldrig blir tjatig utan lägger sig i ett lagomlandskap som passar dem oväntat bra. What´s your story – mer Beatles än Oasis – har en liknande atmosfär och jag misstänker att den kan höja sig flera nivåer i slutskedet av en konsert. Den är bra, melodin, refrängen, hela låten liksom omfamnar mig. En avskedskram. Avslutande Shine on (there´s another day after tomorrow) är däremot sömnig. Det är som de redan befinner sig någon annanstans.

Någon storslagen svanesång är det inte. Tyvärr. Snarare en ganska bra, vanlig, The Soundtrack of Our Lives-platta.