I mitten av maj kommer för första gången Don Cherrys Organic music society på cd. Ursprungligen en dubbel, inspelad i Sverige 1971-1972, med barnkörer, turkiska musiker och en del av de mest äventyrliga svenska jazzmusikerna från den tiden. Något år senare släpper Bernt Rosengren den snarlika Notes from the underground, också det en dubbel, en av låtarna heter Gluck, och den spelar Nacka Forum en bit in i konserten, Johan Berthling (kontrabas) och Kresten Osgood (trummor) virvlar runt i lockande rytmspasmer och Jonas Kullhammar (saxofoner m.m.) och Goran Kajfes (trumpet, kornett m.m.) varvar melodin med soloäventyr, ungefär som på originalet.

Jag tänker att det är här, en bit in i 70-talet, i ett vidöppet Sverige, där Nacka Forum har sina rötter. Och när Gilbert Holmström gästar på de två sista låtarna, en av dem heter Mount Everest, som en hyllning till Holmströms gamla band med samma namn, är det ännu tydligare, Göteborgs saxofonmaestro spelar lyriskt och starkt, Kullhammar marscherar med bassaxofon, musiken tar spjärn i det förflutna, och landar i nuet.

Den här tråden är förstås ännu mer uppenbar i Goran Kajfes Subtropic Arkestra, där även Kullhammar och Berthling är viktiga kuggar. Nacka Forum tar inte ut svängarna åt lika många håll, men gosse som det svänger på den inledande Fanfarum for forum, där Kajfes och Kullhammar nästan överträffar sig själva; jag upplever det som musik med en positiv kraft, men det finns gåtfulla stråk, och Buss 446 är kaosjazz som är fri som ett sträck av flyttfåglar. Jimmy startar lugnt och eftertänksamt och utmynnar i ett vidunderligt groove där Osgood helt oväntat bluestjoar en stund.

Den danska trummisen - som även spelar flöjt bakom ett skynke - var en joker, rolig att se på, med hoppande stil och uttrycksfullt minspel. Lekfullt som ett Art Ensemble of Nacka. Jonas Kullhammars mellansnack var för övrigt träffsäkrare än på länge, jag tror inte att han vet vad han ska säga, ordimprovisationer, som på ett plan hänger ihop med musiken.