Staffan Hellstrand bryter tystnaden med sin första skiva på fem år och bygger den kring förlusten av sin far och sin bror. Då är det förstås svårt att vara alltför skarp i sin kritik. Det är uppenbart att Staffan Hellstrand har behövt skriva de här låtarna och han är förmodligen angelägen om att vi ska höra dem. Det är ingen svag skiva, Hellstrand kan hantverket, men det blir också tydligt hur tiden har sprungit ifrån hans musikaliska uttryck. Hellstrand tillhör en generation artister som har svårt att hävda sig post-Håkan Hellström. Deras låtar håller helt enkelt inte måttet.