Rigmor Gustafsson mellansnackar om vädret på värmländska och sjunger ganska ljummen och fluffig vokaljazz om kärlek, regnbågar och regn som faller från stjärnorna på engelska med lätt svengelsk brytning. Musik är som vänskap tänker jag, med åren blir man mer och mer kräsen när man väljer sitt umgänge – det räcker inte med att en person är snäll och trevlig, hen ska gärna vara rolig och intressant också.

Ungefär så är det med Rigmor Gustafssons jazz också; snäll och trevlig, inget jag har något emot att lyssna på, men inte heller något som får mig att riktigt gå igång. Det som irriterar mig är att det känns som om potentialen finns där, att Rigmor Gustafsson både har rösten och kompetensen som krävs för att skapa något spännande, men att hon inte vågar ta i, inte vågar sjunga ut.

Övriga i bandet är Adam Forkelid på piano, Chris Montgomery på trummor och Martin Höper på bas. Alla utmärkta instrumentalister, men det känns som om inte heller de kommer till sin rätt. Och det verkar inte heller Rigmor Gustafsson tycka när hon gör smygreklam för Martin Höper Kvartett med orden ”han kan bättre än det han håller på med nu”.

Musiken gör mig småsömning och jag blir förvånad när Rigmor Gustafsson klappas in av publiken efter att ha avslutat andra set. Men helt plötsligt kommer konserten in i en ny fas; när Rigmor Gustafsson tolkar för henne lokalpatriotiska Ack Värmland du sköna är det som hon får en helt annan klang på rösten. Det är först när hon med hjärta och smärta sjunger om sin hembygd som det känns som om hon verkligen menar det som kommer ur hennes mun.

Hade hon sjungit så hela tiden hade hon mycket väl kunnat bli en kompis som jag skulle kunna tänkta mig att träffa, inte varje dag, men någon gång ibland.