Stockholmstjejen Amanda Mair har inte bara jämförts med Kate Bush och Dusty Springfield, den albumdebuterande 17-åringen har också utsetts av nyhetsbyrån TT Spektra till 2012 års nya stjärna i Sverige. Det är stora ord och dom föder om möjligt ännu större förväntningar. Från alla möjliga håll. Washington Post lär ha uttalat sig positivt och för två veckor sedan besökte DN Kultur Amanda Mairs föräldrars konditori på Lidingö för att filma henne vid pianot.

Just stora förväntningar är i och för sig något som Amanda Mair (uttalas Meyer) levt med sedan hon förra året hyllades för sin debutsingel House, en 80-talsklistrig pianopoppärla signerad Philip Ekström, samme Ekström som lämnade Jönköping för Göteborg och en försiktigt spirande musikkarrär med The Mary Onettes.

Det är också Philip Ekström som producerat Amanda Mairs album och som, utan att förminska något av Mairs uppenbara talang, måste ha hjälpt till att vrida hennes musik bakåt, mot det 80-tal som Philip Ekström och brorsan Henrik själva utforskar i duon Det vackra livet. Ekona finns där, de hörs tydligt, men där bröderna Ekström lyssnar på The Cure och målar sin musik med gråsvarta färger så skimrar Amanda Mairs i tusen kulörer.

Mycket beror det på hennes sångröst, och jag antar att det är på grund av Amandas röst – den svävande, vackra – som många frestas att dra paralleller mellan henne och Kate Bush, för Amanda Mair har inget av brittiskans högtravande, ansträngda och teatrala förhållande till själva musiken som konstnärligt uttryck. Tvärt om. Här snackar vi rytmisk och smittande syntpop som inte för en sekund tappar fokus eller fotfäste ens i sina mest drömska stunder.

Amanda Mairs tre singlar, förutom nyss nämnda House även Doubt och Sense, blir på sätt och vis till ett koncentrat av hennes musik. De förtätar och pressar ihop albumet till en elva minuters crash course, en fungerande snabbguide för dig som inte hinner/vill/orkar ta dig igenom det här albumets knappa 35 minuter. Men vet du vad … jag tror du hinner/vill/orkar det. Ge det en chans.

Även om jag inte till fullo kan dela den stora kvällstidningens eufori eller skriva under på rubriken om "en av de bästa svenska debutplattorna någonsin" så är det ett gediget album som Amanda Mair släpper i dag. Och Skinnarviksberget måste vara vinterns allra vackraste låt.