Jag var tvungen att leta fram klassikern Tales of the unexpected från 1995 för att höra om den verkligen var så bra som jag mindes den. Och jodå, aningen svulstig men visst håller den som en av brittisk technos milstolpar. På senare år har Angel mest släppt sporadiska singlar, så ett helt album (det första på 15 år) kom som en glad överraskning. Jämfört med förr är det hårdare och rakare, inget jazzigt fluff-fluff och lite mer åt bruksmusikhållet (dj-vänliga intron och outron) men definitivt bra och i bland mer än så, som den mäktiga Atlantis och avslutande Type E, skriven ihop med japanen Ken Ishii.