Ett självbetitlat album brukar markera någon slags nystart, och i brittiska Porticos fall handlar det om en tongivande medlem som hoppat av samt en vridning av soundet mot ett mer elektroniskt processat. Klangerna från slagverket hang, gruppens signum, har tonats ner till förmån för ambient-elektroniska utsvävningar och plottrigt brutna rytmer. Ödsliga tongångar som för tankarna till norsk stämningsjazz och Radiohead. På enda vokala spåret gästar svenska sångerskan Cornelia, men just det är måttligt lyckat. Annars gillar jag det här, även om det mer låter som ett band på jakt efter sitt nya sound, än ett som hittat det.