Lite för brötig, lite för seriefigurs-macho och alldeles för tjötig.

Ralf Gyllenhammar, frontfigur och ständigt högvarvande motor i Mustasch, passar inte in i en offentlighet där det gäller att säga rätt saker på rätt sätt för att bli på allvar accepterad. Som en rockens motsvarighet till Petter Northug. I den traditionella metalvärlden är å andra sidan Mustasch aningen för mycket refrängglada omslagspojkar för att bli reservationslöst älskade.

Själv känner jag den största respekt för Mustasch. Jag har sett dem på kort varsel fullständigt köra över publiken i Roskildefestivalens största tält. De blev en speltid ledig så Ralf packade in sina kompisar i bilen och drog. Gjorde jobbet. Långt ifrån alla band skulle klara det. Mustasch är alltid övertygande live och de har envist gjort bra plattor.

Den nya är inget undantag. Ralf Gyllenhammar har producerat själv och det är uppenbart att bandet alltmer är hans projekt. Han sjunger om sin bokstavskombination "my diagnosis ADD, I got no patience", om skelett i garderoben, om att bli pappa och förstås om "sex, drugs and rock 'n' roll". Inte alla som kommer undan med det.

Sången får ta mycket plats, men svänget sitter förstås hur stabilt som helst och man kostar till och med på sig att dynga på med en hel del koskälla. Det är annars inga större förändringar, Mustasch låter som de ska, även om sista låtens tema om Stockholmstrafiken skjuter över huvudet på mig.

Man kan säga att Mustasch slår in sedan länge öppna dörrar och brister i originalitet. Men man kan också vända på det och säga att Mustasch verkar i en tradition och vet exakt vilka klyschor man ska putsa upp och återanvända. Att man under varenda sekund på plattan, sympatiskt prutad och slimmad till tio låtar, hör att Ralf Gyllenhammar verkligen älskar sin hårdrock är skäl nog för mig att ställa mig upp och applådera.