Det har gått åtta år sedan Leonard Cohen släppte sitt förra studioalbum, Dear Heather. Då 2004 hade Cohen precis fyllt 70 år och de flesta trodde nog att detta var den charmerande kanadensarens avsked till sin publik. Inga fler album, inga fler turnéer. Dags för vila.

Så blev det inte. Året efter upptäckte Leonard Cohen att hans pensionsförsäkring på drygt 75 miljoner kronor tömts av en finansiell rådgivare.

För att slippa gå i mål på Whiskas och vatten gav sig den motvillige fattigpensionären ut på en omfattande världsturné. Under två år gjorde han 250 konserter, varav ett par hyllade spelningar i Göteborg, och släppte tre (!) liveplattor tätt inpå varann. Att Leonard Cohen under de omständigheterna mjölkar snabbt och att han mjölkar hårt är begripligt, men för normalfuntade fans är det såklart mer spännande med nyskrivet material än med ännu en akustisk liveupptagning av Suzanne. Särskilt när låtarna på Old ideas håller sådan imponerande kvalitet.

Sin vana trogen avhandlar Leonard Cohen ämnen som religion och sex, han varvar leda och längtan med filosofiska funderingar och mummelsjunger om kärlekens mörker och ljus. Och om döden såklart.

Även om liemannen inte står i hallen direkt så nog bankar han på ytterdörren.

Men det löper också ett befriande självironiskt stråk genom den stillsamma musiken.

”I love to speak with Leonard, he’s a sportsman and a shepherd, he’s a lazy bastard living in a suit. But he does say what I tell him even though it isn’t welcome, he just doesn’t have the freedom to refuse.”

Så inleder Leonard Cohen öppningslåten Going home, och det är svårt att inte se det som ett slags kommentar till det faktum att 77-åringen faktiskt tvingats ut på vägarna för att spela ihop till brödfödan (läs: advokatkostnader).

På flera av spåren, till exempel Show me the place och Banjo, växelsjunger Leonard Cohen med Sharon Robinson och The Webb Sisters, och äntligen har han kastat bort den där bedrövliga syntmattan som kvävt så många låtar och som verkligen legat i vägen för oss som vill tycka om Cohens sånger. Nu låter det bra. Nu plötsligt är musiken fri och hela albumet känns syresatt på ett livgivande sätt. Leonard Cohen sjunger till och med en sång, Crazy to love you, enbart kompad av sin akustiska gitarr. När hände det senast?

Dessutom kan vi med lite tur ha fått en ny Hallelujah i fina Come healing. Det vore i så fall en nåd att stilla bedja om.

Efter att ha spelats sönder och samman i olika tv-serier, slaktats i Idol och legat på den engelska singellistan i tre olika versioner samtidigt (med Jeff Buckley, Alexandra Burke och Leonard själv) så har vi fått nog av den där låten.

Dr Alban hade fel, don’t sing Hallelujah, okej? Det räcker nu.