Ni kan historien – när Lauryn Hill släppte solodebuten The Miseducation of Lauryn Hill 1998 stod hon på toppen av världen. Sedan dess har vägen varit krokig och knagglig. Inför konserten i Oslo har jag tittat på skakiga Youtube-klipp från såväl Coachella-festivalen förra sommaren. Vilket inte direkt peppade upp förväntningarna.

Bandet lät skrälligt, hårt och osvängigt och Lauryn Hill tycktes andfådd och irriterad. Det sades i kommentarerna att hennes röst var förlorad.

Möjligen var rösten tillfälligt ansträngd efter­som Lauryn Hill var höggravid, men i så fall hittade hon den igen i ett snöigt Oslo på lördagskvällen. Efter två timmar fem meter från en hög­energisk Lauryn Hill kan jag lova att all kraft finns kvar. Hon var fullkomligt magnifik. Visserligen dröjde det länge, länge innan Lauryn Hill väl kom upp på scenen så DJ Rampage fick jobba hårt för pengen sam­tidigt som en man i rekordlånga rastaflätor om och om igen kom med rapporter om att Lauryn inte var redo.

Det sades på förhand att hon skulle spela sig igenom den klassiska, enda soloskivan. Det struntade hon förstås blankt i öppnade i stället med en furiös kortver­sion av Killing me softly som kom tillbaka mot slutet av setet.

Innan dess fullkomligen sprutar det energi om Lauryn Hill. Hon dansar, hoppar och gestikulerar hela tiden åt bandet och sina ljudtekniker. Manar på, styr och ställer. Det är ingen tvekan om vem som bestämmer scenen.

Även om bandet ser ut som en sentida version av Living colour och inte alls har den där softa sidan som är viktigt på plattan visar det sig att det passar Lauryn Hills humör gans­ka bra. Hon vill hela tiden att de ska trycka på med i princip allt de genom hela låtarna. Egentligen är det hopplöst att välja bort dynamiken på det viset men Lauryn Hill lyckas på ett helt fantastiskt vis ändå pressa massvis med syre genom ljudväggen.

Hon sjunger mjukt, hon sjunger starkt och så sjunger hon så det dånar genom hjärta och lungor och när Lauryn Hill kastar sig i ett rapflow som ökar intensiteten till smärtgränsen. Lauryn Hill är helt enkelt fenomenal oavsett om det är i ett gammalt Fugees-nummer som Fu-Gee-la eller balladen Nothing even matters där hon mot slutet visar vilken fantastisk soulsångerka hon är. Jag pratar ogärna om äkta eller oäkta musik, men i en tid när så många röster går på autotune är det omtumlande att höra Lauryn Hill sjunga som hon gör.

Hon har aldrig haft någon perfekt r&b-röst, det finns hela tiden en skärva av smärta som ligger och skaver och skaver och det är det som gör det så drabbande vackert.

Hittar Lauryn Hill bara ett band som förmår matcha hennes talang fullt ut är hon tillbaka på pallen igen.