Anna Ternheim | Lorensbergsteatern
Rock
Anna Ternheim
Lorensbergsteatern, torsdag
Publik: Utsålt.
Bäst: Bow your head.
Sämst: Bortfintningen av Shoreline.
Anna Ternheims spelning på Lorensbergsteatern visar alla tecken på att vara en premiär, både i positiv och negativ bemärkelse.
Relaterat
Det finns ett uttryck på engelska som säger väldigt mycket mer än dess svenska dito. Att vara ”in a good place” kan översättas till att ha ”hittat rätt”, men det känns i ärlighetens namn lite klent.
Ta Anna Ternheim som exempel. Hon har flyttat till New York där hon kan leva och verka bland likasinnade utan att någon tar mer notis än vad hon själv vill.
Hon skriver sånger, tar ett inrikesflyg till Nashville och sitter med ett gäng sköna musikant-farbröder på en veranda, dricker Maker’s och cola och spelar dem.
Går in i sjaviga studios där väggarna liksom sjunger av musikhistoria och gör en skiva av sångerna, tar sedan med sig både dem, verandafeelingen och en av farbröderna, producenten Dave Ferguson, på en över 40 spelningar lång turné i Sverige och Europa.
Hon har onekligen hittat rätt. Mer än så: hon är ”in a good place”.
När den där långa turnén tar sin start på en knökad Lorensbergsteater är allt det här extra tydligt. Umgänget med de där gubbarna har liksom skalat bort alla exter, all den där tidigare ängsligheten som då och då kännetecknat Anna Ternheim på scen. Nu är hon helt enkelt bara ”här”. Bombsäker och trygg, laddad och samlad. En imponerande transformering.
Samtidigt uppvisar kvällen alla tecken på att vara en premiär, något som både är till dess för- och nackdel. Broder Daniel-covern Shoreline slarvas bort med felspel och blackout och stundtals hörs det ganska tydligt att den där repveckan i Nashville tillsammans med Dave Ferguson mest blev studiohäng och spontaninspelning av en EP.
Det svajar betänkligt om Fergusons insatser, bitvis är han glimrande och körar med tårfylld pondus, bitvis är det lätt att skriva under på hans egen utsago att han minsann inte ska med på någon turné för att han inte kan spela.
Men samtidigt ger osäkerheten, de outforskade vattnen, en spänning som får exempelvis metronom- och kontrabasdrivna Leaving on a mayday att glöda likt udden på Fergusons teatercigarett. Eller den passivt aggressiva ordinarie avslutningslåten Bow your head som visar på hur bra samarbetet de två emellan verkligen kommer att kunna bli med ett gäng spelningar innanför västen.
Förmodligen blir det ännu bättre redan fredag kväll.

























