När Dark Tranquillity äntligen äntrar Trädgår'ns scen med ytterst passande Terminus (Where death is most alive) närmare halv tolv är det första gången på över ett år de spelar hemma i Göteborg, trots ett nästan konstant turnerande. Och det är inget tvivel om att de är det stora dragplåstret på hårdrockskvällen som fått namnet Gothenburg Winter Metal.

Amaranthe, Death Destruction - som förvisso gör en riktigt stark spelning - , The Unguided och The Ryot får alla finna sig i att reduceras till förband.

Hade Nifelheim inte ställt in hade de nog på sitt sätt kunnat tävla mot Mikael Stanne och hans vapendragare, men nu snackar vi utklassning.

Och då pratar vi inte om de högklassiga låtarna som Dark Tranquillity glatt - ja, glatt - öser över publiken, med närmast hittiga Mundane and the magic, In my absence och Wonders at your feet som tidiga exempel.

Det handlar inte heller om hur snyggt Dark Tranquillity väver ihop sitt tajt sammansvetsade framförande av låtarna med de närmast löjligt snygga videoprojektionerna, eller om den fenomenala publikresponsen de frammanar. Den senare borde man ju ändå kunna ta för given på hemmaplan.

Nej, det handlar naturligtvis om allt detta i symbios med alla känslor. Både de värmande känslor av genuin glädje som sångaren Mikael Stanne som alltid utstrålar på scen, och de som gestaltas och framförs i låtarna - så tydligt långt från genrens blod, eld, död och drakar och det gensvar de får hos publiken.

Dark Tranquillity har uppenbarligen - och detta är väl som att svära i kyrkan - gått och blivit den melodiska dödsmetallen svar på Kent. Åtminstone hemma i Göteborg. Kanske det är denna känslosamna sida som får vissa metal-elitister att fnysa åt dem.

Spelar ingen roll. På Trädgår'n håller det ända fram i, för poängen nästan övertydliga, Misery's crown, Final resistance och The fatalist. Och fram till Stannes avskedsord "Vi älskar er mer än ni någonsin kan fatta".

Ni fattar Kent-liknelsen.

Hoppas ni förstår hur bra det var också.