Pink

I en tid när MTV visar galna engelsmän som snortar wasabi eller har en show med en Playmate som är brunstigare än alla kossor i Bonde söker fru tillsammans ... så sitter Alecia Moore cool. Tja, hon är till och med iskall.

Hon bildar lag med Max Martin och får hans bästa bidrag till musikhistorien på en massa år. Och Alecia, som Pink alltså heter, ser till att få göra en video till dunderhiten So what. En video där hon visar upp maken som försvunnit, en video där hon får spel och låter kläderna falla på röda matten, en video vars story som ser ut som när Michael Jackson och dåtidens stjärnor la massor med gröna sedlar på just en cool video.

Det är Pinks stora styrka. Hon gör på sitt sätt. Med blodigt allvar mitt i klacksparken.

Att driva med sig själv har alltid varit ett kännetecken, även om du kunnat känna, se och höra smärtan i låtar som Family portrait. Precis så är det fortfarande, när Pink tackar en massa vinflaskor i albumhäftet. De "hjälpte" henne att uttrycka sig själv och resultatet får vi i nya singeln Sober, där vi får veta hur skönt det är att må bra helt nykter och att hon inte vill vara det jobbiga telefonsamtalet klockan fyra på natten. Lysande, i all sin svärta.

Och just förmågan att blotta sina svagheter gör Pink stark. För lyssnar du bakom glättiga och tokfästande refränger finns det hela tiden ett starkt budskap. Det är fortfarande viktigare än all längtan att sälja mest skivor på en topplista nånstans i världen. Ta bara storyn om hur en liten flickas brev om sexuella övergrepp från sin morfar varit drivkraften på det femte albumet. Just för att Pinks texter och sånger hjälpte den lilla flickan att överleva vardagen.

Så även om det ibland kan bli lite för mycket av skränande gitarrer och gapande röstövningar är Pink faktiskt förlåten.

Hon är, fortfarande, en rockstjärna.

Lyssna också på:


Pink: I'm not dead

Gwen Stefani: The sweet escape