Första gången jag såg Magnus Uggla var på Folkets Park i Alingsås. Det var 1983 och Ugglas album Välkommen till Folkhemmet dominerade varenda klassfest. Det var Hand i hand, Tjena alena och Astrologen, det var Skandal bjotis, ba-ba-ba-ba-bjotis så det ekade i radhuslängorna, det var FF, lemongin och klibbig tonårsfylla. Alla – och jag menar alla – lyssnade på Magnus Uggla.

Året efter upptäckte jag Springsteen och när Uggla återvände med Joey Killer och Fula gubbar hade han redan förlorat mig. Det gick inte längre. Den ilskne kuplettrockaren kändes helt meningslös. Sedan dess har jag sett Magnus Uggla på stadsfestivaler och på revyscener och har väl om inte omvärderat honom så i alla fall accepterat att han gör sin grej. Och ingen gör Magnus Uggla så bra som Magnus Uggla. Det måste man ge honom.

På ett överfullt Sticky Fingers inleder han med stillsamma Precis en sån är jag från nya albumet Innan filmen tagit slut, och sedan fortsätter han att plocka låtar därifrån: Bara jag får komma hemifrån, töntiga Prata prata, Femton supar där Uggla helt kommer av sig och tappar texten, det Nationalteaternflirtande titelspåret och den påfrestande radioplågan Gör mig till din man.

Till slut har Magnus Uggla spelat igenom hela plattan men i stället för att avsluta och tacka för sig återvänder han med förnyad kraft och plockar fram sina gamla paradnummer. Ett efter ett. Och den partysugna och delvis shotsstinna publiken svarar direkt.

Vår tid 1977, Vittring, Johnny the rocker, Varning på stan, Jag skiter - där buttondownkillarna med Visakortet i baren vrålar "Ja, jag skiter i hela den vuxna världen!" - och så klart Hand i hand, alla drar de ner jubel å taktfasta applåder. Plötsligt är vi tillbaks i den där folkparken i Alingsås. Trängseln gör sig påmind, det är ett jäkla tryck och så klart ett genidrag att lägga spelningen på ett ställe där bara Ugglas största fans ryms.

Att Magnus Uggla i det närmaste blåser taket av en rockklubb som Sticky Fingers år 2011 är rätt imponerande. Det måste man också ge honom.