Om man inte gillar autotune, så lyssnar man inte på T-Pain. Så enkelt är det. Och om man gillar autotune så gillar man T-Pain och att han på sin fjärde platta – oerhört gästtät – naturligtvis överanvänder verktyget som han gett ett ansikte. Tematiken centreras som vanligt kring sex och skryt om lyx och resultatet är det väntade. Eller, kanske inte. För T-Pain försöker utveckla sig och kastar sig mellan hård rap och underliga experiment som lågmälda Drowning again. Spretigt och med robotröst blir slutomdömet, med andra ord.