Florence and The Machine | Ceremenonials
Pop
Florence and The Machine | Ceremenonials
(Universal)
Relaterat
Fakta
Lyssna också på
La Roux - La Roux
Lilly Allen - It's not me - it's you
Artikelserie
- Skivor 2/11
- The Beach Boys | The smile sessions 2011-11-02
- Joker | The vision 2011-11-02
- James Ferraro | Far side virtual 2011-11-02
- Gary Numan | Dead son rising 2011-11-02
- Kelly Clarkson | Stronger 2011-11-02
- Brett Anderson | Black rainbows 2011-11-02
- Magnus Uggla | Innan filmen tagit slut 2011-11-02
- Metallica & Lou Reed | Lulu 2011-11-02
- Jonathan Johansson | Klagomuren 2011-11-02
- Vallenfyre | A fragile king 2011-11-02
När en artist slår igenom med sin debutplatta blir den andra skivan ofta en dyrare variant av den första. Det som man inte hann med, hade råd eller visste hur man skulle göra på debuten ska rättas till på uppföljaren. Resultatet blir inte sällan att man förlorar debutens blåögda energi och bakar in snäppet sämre låtar i en blaffigare produktion.
Florence Welch hymlar inte med att hon velat göra en ny, exklusivare version av succédebuten Lungs. Ett tag funderande hon på att flytta över hela processen till Los Angeles och ta hjälp av amerikanska musikmakare för att få till de där riktigt stora ljuden. Men även om allting är större i Amerika valde hon ändå att stanna kvar hemma i London. Uppenbarligen gick det att blåsa upp en självlysande pop-luftballong även där.
Ceremonials är verkligen en extra allt-variant på Lungs. Konturerna till varenda låt är ritade med de fetaste tuschpennorna, sedan har man fyllt i med fingerfärg och glitterpennor i lager på lager. Det är stråkar på stråkar, gigantiska kyrkosyntar och Enya-körer och så Florence Welch som ibland inte ens nöjer sig med att sjunga. Hon mässar.
Florence and The Machine är ytterligare ett exempel på hur 80-talet har kommit tillbaka och jag gillar det. Min tonårsmusik var länge utskälld just för de egenskaper som Florence and The Machine har. Spottad på av indiepuritaner som kramade sina inåtvända skotittande lo-fi-band med trasiga ljud och läckande mikrofoner. Därför är det så skönt att det just nu är den moderna indiemusiken i form av bland andra Florence Welch, Feist och massor av andra liksinnade som gör musik som låter som karnevaler. Starka känslor, stora gester och musik som fyller rummet. Pendeln fortsätter svänga fram och tillbaka och det är det som håller musiken levande och spännande.
När det gäller just Ceremonials är det möjligt att låtarna inte är fullt lika omedelbara som på debuten, men det gör egentligen inte så mycket. Inte när de framförs med sådan övertygelse.
Det är inte musik som går på djupet. Men det är ytterst snyggt stajlad underhållning.




























