Det finns många sätt att sjunga om en plats, en stad. Jag lyssnar på låtar som heter något med Stockholm och hör Kenta Gustafsson, Orup, Brolle, Perssons Pack, Olle Ljungström, Ken Ring och Jonathan Johanssons skivbolagskamrater Vapnet sjunga om huvudstaden på helt olika sätt. Lokalpatriotism. Socialrealism. Antikärlek. Jonathan Johansson nämner inte Stockholm vid namn i låten med samma namn. Det handlar snarare om ett inre tillstånd, scenen utspelar sig i Stockholm, men det kan vara en natt i vilken större stad som helst.

Texten handlar om kärlek. Identitet. Längtan. Låten fastnar, uppriktigheten, men ännu mer den drivande melodin, den uppdaterade New Order-slingan, den suggestiva atmosfären. Stockholm dyker däremot upp senare på skivan, i Horoskop, när staden, som jag uppfattar det, brinner ner, i en sekvens av bilder, tankar. Det är oerhört bra.

Med förra plattan En hand i himlen slog Jonathan Johansson igenom, fann en publik, och framstod som en yngre, elektronisk Mauro Scocco eller Tomas Andersson Wij.

Blinkningar till 80-tals-pop – men med en skarp och självklar samtidskänsla. Klagomuren är ännu bättre, mörkare, men tydligare, mer suggestiv, låtarna öppnar sig och sveper fram, berör, utan att det blir alltför pampigt eller onödigt självcentrerat.

Han hittar en egen balans, både i musik och text. Det kan aldrig vara principiellt fel av en svensk musiker att sjunga på engelska, men här är de svenska texterna ett stort plus, Jonathan Johansson vinner mycket på att sjunga på sitt eget språk.

Orden bär melodierna, går hand i hand med den vackert pulserande Centrum, melankolin på Redan glömda, eller på Under sjukhusen som jag tycker är skivans starkaste låt där texten skalas av, ord efter ord försvinner, i slutet är endast kärnan kvar: Om vi hörde hjärtat slå/Skulle vi lyssna då.

Avslutande Min ljusaste röst har en annan klangbotten. I bakgrunden ekar ett dovt Twin Peaks-muller. Här tänker jag även på låtarna Jonathan Johanssons sjöng på The Knifes opera Tomorrow, In a Year, och på senaste albumet med Zola Jesus.

Men Jonathan Johansson kan knappast – som den nyss nämnda rysk-amerikanska sångerskan – betraktas som postgoth. Det är pop. Elektronisk pop. Med en eftertänksamhet, ett allvar, som stannar kvar.