Det finns en myt om att Magnus Ugglas första platta skulle vara en svensk popklassiker. Att då var han bra på riktigt. Men, nej det var taskspeleri då som nu. Magnus Uggla har alltid varit en clown. Jag orkar inte ens lägga någon värdering i det. Det är hans väg, hans val och han har haft framgång. Det är gycklandet som tillsammans med starka refränger har byggt Ugglas karriär. Mysteriet är snarare hur han lyckas skapa illusionen av att han är en rebellisk sanningssägare. Det är ju bara tröttsamma skitsnackartexter alltihop. Den här skivan sägs återkoppla till debuten samtidigt som Uggla har insett att han är på dösidan av livet. Okej, men förvänta er inga visdomar.