Det var uppenbarligen ingen lysande idé att återförena Suede. Men Brett Anderson har tydligen inte gett upp tanken på att plocka upp sitt gamla jobb som rockstjärna. Efter ett par, riktigt fina, plattor med pianoballader har han blivit med band igen. Brett Anderson vet förstås någonstans hur man ska ta den här plattan i land, men han fumlar med verktygen. Han har sina sammetssvarta texter och sin popdramatik. Men han får ändå ihop paketet eftersom han saknar ett begåvat band och tillräckligt bra låtar. Det är lite sorgligt att höra, men skivan är gubbgothig när den vill vara kajalsexig, stelbent när den vill vara svängig. Som värst är den faktiskt smått outhärdlig.