Till slut gav Gary Numan upp de alltmer fåfänga försöken att bygga vidare på sin karriär som synt/new wave-pionjär från 70-talets slut. Sedan dess är det betydligt tyngre, skitigare och mörkare industrisynt och gothrock som gäller. Så även här, på hans första album på fem år, som överträffar alla mina förväntningar, ärligt talat rätt låga. Men han hittar en snygg mix mellan hårda rytmer, arga gitarrer och som kontrast stämningsfullt akustiska teman. Inget sensationellt, men det känns som att han hittat hem, igen.