Nästan alla tonsättare brukar välja att arbeta med musikaliska former som hör det förgångna till när de skriver musik med traditionella liturgiska texter som underlag.

Dvorak utgör definitivt inget undantag. Hans Requiem är underskönt och det är oerhört vackert instrumenterat.

Den kyrkomusikaliska repertoaren inbjuder förmodligen på ett särskilt påtagligt sätt till eftertanke snarare än nydaning och experimenterande.

Och i allhelgonatid är det kanske inte heller fel att stanna till och reflektera, snarare än att hysteriskt blicka framåt.

Dvorak nöjer sig emellertid inte riktigt med att vara lydig i rollen som kyrkomusikskapare. Tvärtom konstrar han till nästan varje fras på ett oväntat eller originellt sätt. Det gör hans Requiem svårt att framföra. Kören har en stor och tung uppgift, vilket förmodligen hänger samman med det faktum att musiken, med undantag för några praktfulla körfugor, aldrig riktigt tillåts flöda fritt. Det kommer alltid en oväntad betoning här eller en extra accent där, inte minst beträffande utläggning av texten.

Därför blev det onekligen vissa knöligheter i framförandet. Men fyra mycket goda solister, med Kristina Hammarström och inte minst Jochen Kupfer i spetsen, höjde intrycket flera steg i positiv riktning. Ann-Christin Larsson hade dessutom en mycket vacker klangfärg i sin sopran, men tyvärr en tendens att vara intonationsmässigt osäker, och tenoren Gunnar Gudbjörnsson mycket habil, om än inte särskilt subtil.

Kören redde väl ut sitt omfattande pensum, även om det kanske saknades riktigt bett i klangen. Den där samlade helheten som fyller hela kostymen inifrån, med en enda, välproportionerad kropp.

Detsamma gällde för kvällen också orkestern, som stundtals kändes rätt vilsen. Ändå fanns det inget särskilt anmärkningsvärt att peka på i Joachim Gustafssons sätt att leda framförandet. Men det kom liksom aldrig någon kemisk reaktion till stånd, vilket säkert hade behövts. För så mycket motstånd bjuder nämligen Dvorak i sitt Requiem.