Ett genombrott som Ryan Adams är få förunnat. Visserligen hade han gjort ett par fina album med Whiskeytown där sångerskan och violinisten Caitlin Cary var den som höll ut och bäst kunde hantera Ryans Adams alla nycker och notoriskt dåliga humör (missa inte hennes duettalbum Begonias med Thad Cockrell eller plattorna med Lynn Blakey och Tonya Lamm i trion Tres Chicas) men där fanns egentligen inget som signalerade vad som komma skulle. Ingen som på allvar flaggade för Ryan Adams enorma talang.

Tio år efter att Uncle Tupelo rullat igång hela americanavågen 1990 med sin No Depression-platta kom så Ryan Adams solodebut Heartbreaker som mer eller mindre på egen hand lyckades frigöra en genre som tagit strupgrepp på sig själv. När Ryan dessutom följde upp debuten med nästan lika starka albumet Gold strålade hans hjältegloria som en polstjärna.

Sedan dess har albumen fortsatt att komma i strid ström, i snitt ett om året i olika konstellationer. Helt okej plattor har varvats med rediga bottennapp där den trulige sångaren alltmer tycktes kasta bort sin talang på sprit och speedballs. Ryan Adams har alltså inte varit borta, det bara känns så när han nu släpper ett alldeles lysande album, det starkaste sedan Gold.

Öppningsspåret Dirty rain är en riktig pärla, en slags sent påkommen men känslosam uppföljare till La cienega just smiled, och den sammanfattar på sätt och vis hela albumet. Jag lyssnar tre, fyra, fem gånger i rad – om och om igen – tills en gnagande oro för att Ryan Adams lagt allt sitt krut på första låten tvingar mig att gå vidare.

En helt obefogad oro visar det sig. Titelspåret Ashes & fire är patenterad, välbekant Ryanrock och Comeback home en stillsam steelguitarballad. Rocks låter som nåt liknande men där har steelguitaren bytts ut mot en liten stråksektion.

Då och då dyker hustrun Mandy Moore och goda vännen Norah Jones upp i bakgrunden, men detta är väldigt mycket Ryan Adams eget album.

Och som sådant ett riktigt styrkebesked. Ett album som håller hela vägen från start till mål. Avslutande pianoballaden I love you but I don’t know what to say är smärtsamt vacker. Jag lyssnar tre, fyra, fem gånger i rad.