Himmel och hav, en rödbrun solnedgång och en häst som brinner lite mysigt i förgrunden. Det borde inte spela någon roll. Men har man en gång i tiden baserat sina vinylinköp på albumens framsidor, och egentligen inget annat, då är det svårt att hålla sig neutral inför ett omslag som till och med newage-fetischister skrockar cyniskt åt. Musiken då? Tja, helt okej. Jill Johnson är något radiorockigare än brukligt, countryinfluenserna känns lite nedtonade och en låt som Didn't wanna let you go har en soft irländsk touch, och som vanligt lämnarJills sångröst inga frågetecken. Det man kan fundera på är i stället vem som satte eld på den där hästen. Och varför?