Mina Wilcoperioder går i skov. Ett halvår kan rulla förbi utan att jag bryr mig om bandet, ja ett år kanske, men så plötsligt lyssnar jag intensivt och febrigt igen. Då brukar jag fastna och känna mig fullständigt övertygad om att ett samlingsalbum med Wilco troligen skulle bli världens bästa platta. Deras lägstanivå är så löjligt hög, sångerna fogas ihop med precis skärpa likt scener ur en Roy Andersson-film.

På samma sätt brukar jag hävda att Wilcos senaste album är det bästa bandet gjort. I alla fall under ett par veckor, sedan tenderar entusiasmen att avta något. Men inte alltid.

I dag tycker jag inte längre att Kicking televison, livealbumet från Chicago, ens hör till 2005 års bästa plattor. Däremot är Being there och Summerteeth fortfarande två av 90-talets absolut starkaste album. Det sagt förstår ni att The whole love möttes av viss rådvillhet när det damp ner på skrivbordet i förra veckan. Är det fågel, fågel eller mittemellan ..? Fisk har ju Wilco aldrig varit i närheten av.

Det börjar sprakigt, rytmiskt, brusande. Efter en stunds försiktigt vibrerande elektronika och ett kortare stråkparti styr Jeff Tweedy öppningsspåret Art of almost mot fastare Wilco-mark. Tror jag.

I stället dyker gitarristen Nels Cline upp och vrider om låten i ett svidande, stenhårt punggrepp med sitt aviga, evighetslånga och hårt distade solo.

En galen öppning, såklart, men på nåt sätt typiskt Wilco. Det är tio år sedan bandet satte ner foten och tog strid mot skivbolaget Warner för att få göra albumet Yankee Hotel Foxtrot på sitt eget (läs okommersiella) sätt.

Den kampen vann Wilco, plattan hyllades och blev en storsäljare, och självklart ska bandet utnyttja sin artistiska frihet fullt ut.

Dock verkar det ha räckt för Wilco att få ventilera trycket i första låten.

Resten av plattan varvar betydligt mjukare rocklåtar med ren americana, där framför allt vackra Open mind och småstompiga Whole love har givna platser på det där samlingsalbumet som borde komma nån gång och som bara blir bättre och bättre.

Om öppningsspåret visar på Wilcos nya bredd så är avslutande One sunday morning (Song for Jane Smiley’s boyfriend) en tolv minuter lång påminnelse om att Jeff Tweedy fortfarande excellerar i den typ av stillsamma countrysånger som han förfinade redan för 20 år sedan med Uncle Tupelo.