55 kvällar med Tomas Ledin. Det är mer än någon klarar av att bära, det är ett berg att bestiga. Men en kväll då? Tja, en kväll är faktiskt helt okej.  Den kan till och med vara riktigt underhållande.

Vi tar det från början. Tomas Ledins kronologiska utveckling som artist kan sammanfattas så här: Visfestivalen i Västervik på 70-talet, Melodifestival, folkparker & ANC-gala på 80-talet, Rocktåget på 90-talet. That’s it. Sedan dess har det varit förhållandevis tyst om honom.

00-talet såg visserligen ett återuppväckt och yrvaket rocktåg och ett par bedrövliga album men inte så mycket mer, och 2011 inleddes med en finsk miniturné som avslutades med spelningar på yrkesinstitutet i Vasa och i Närpes simhall.

Med tanke på den utvecklingen och att det är nästan 20 år sedan Tomas Ledin hade en redig brottarhit känns det inte så överraskande att han gör som Lena Philipsson, Carola, Niklas Strömstedt, Pernilla Andersson och Andreas Johnson också gör i höst: en fet krogshow. Tvärt om, det känns rätt naturligt. Det överraskande och roliga är i stället att 59-åringen från Sandviken bjuder på en sådan skön show. För det gör han verkligen. Tomas Ledin tar oss med på en riktig resa.

Men det börjar inget vidare. Inledande Vi är på gång följs av en trist 500 dagar om året, lite välkomstsnack och en väldigt blek Galen i dig. Precis då, när man undrar var det här ska sluta, då rullar filmduken ner och Tomas Ledin bjuder på bilder och klipp från sin barndom, från uppväxten i bruksorten Sandviken med tvångsklippning, Tio i topp och klarinettlektioner. Det är hjärtligt, självironiskt och rätt kul när Tomas Ledin med hjälp av Paul Edwards snygga scenografi och David Lindgren som en ung version av sig själv går igenom alla de floppar, dalar och nitar som faktiskt kantade hans gryende karriär, en karriär som på allvar tog fart först med segern i Melodifestivalen 1980. Men som den tog fart.

Och som den här kvällen tar fart! Plötsligt ekar allsången i Sommaren är kort, Hon gör allt för att göra mig lycklig blir ett lyxigt Las Vegas-nummer, Det ligger i luften exploderar som värsta discobollen och en del av mitt hjärta är riktigt, riktigt snygg med en digital symfoniorkester i surroundversion.

Men visst dras showen med vissa problem också. Musikalpartiet känns lite för långt, de nyare låtarna med Atlantkustens kyliga smekning som obegripligt lågvattenmärke håller inte alls måttet och det går faktiskt inte, det är helt omöjligt, att lyssna på Blå blå känslor utan att känna lukten av sur folkölsreklam. Hoppas det där bryggeriet betalade bra.

Till sist förtjänar Ledins regissör och manusförfattare Edward af Sillén också nå´t slags hedersomnämnande.  Han har tidigare jobbat med Christer Björkman i staben kring Melodifestivalen och lotsade Petra Mede med säker och humoristisk hand genom alla deltävlingar härom året. Utan honom är jag inte säker på att Tomas Ledin hade rott det här i land.