Jag var barnsligt förtjust i Beastie Boys senaste platta och jag gillar Red Hot Chili Peppers av nästan exakt samma anledningar.

Liksom Beastie Boys vägrar Peppers att bli riktigt vuxna. Eller kanske rättare sagt – de har mognat genom att acceptera sina lika uppenbart juvenila som oförbätterliga vanor.

Man kan jämföra med Rolling Stones, ett annat band av arenaformat, som till skillnad från de båda andra sedan dag ett har ägnat mycket möda åt att framstå som äldre än vad de är. Keith Richards har alltid velat vara en bluesgubbe och det spelar ingen roll hur många uppblåsbara dockor och raketer man släpar in på arenorna – det går inte att dölja gubben med de knotiga bluesfingrarna.

Red Hot Chili Peppers däremot – de älskar att fortsätta leka busiga tonåringar som nyss blivit med band. Vilket förstås är en prestation inte minst med tanke på vilka svarta stråk som har dragit genom flera av medlemmarnas privata liv. Det enda som märks av det på den nya skivan är egentligen låten Brendan’s death song, en hyllning till vännen Brendan Mullen. Där finns ett allvar och en innerlighet som för en stund avbryter det party som utgör nya plattan.

Red Hot Chili Peppers blev ju ett stadiumband först när de blandade upp den hårdaste funken med mjukare låtar som Californication och Under the bridge och med tanke på det lär den här skivan bli en framgång.

Det är absolut mer pop än punkfunk och i inledande Monarchy of roses frestar man med en riktigt oblyg diskodänga. Ethiopia är direkt larvigt lekfull på sina ställen och plattan avslutas logiskt nog med en låt som heter Dance, dance, dance.

Det är uppenbart att gubbarna i Red Hot Chili Peppers inte tänker lämna festen när de har som roligast.