Det är lätt att glömma bort det, man blir lätt hemmablind, men Timo Räisänen har en av Sveriges allra bästa popröster. Vacker och sorgsen och desperat och sakral på samma gång. Han har också en hel hög låtar som är då gediget byggda att de tål att tänjas på och byggas ut för att passa delar av en symfonikorkester och en hel symfonisk kör.

Allt det där blir man påmind om under Timo Räisänens och Göteborgs symfonikers storslagna kalascrescendo på Götaplatsen i går, som inleddes med en version av I’m indian som fick ögonen att svämma över och avslutades med ett fint regn över tonerna av Göteborgshyllningen Aldrig långt bort.

Det är inte första gången de samarbetar, 2008 gav de en liknande konsert på Konserthuset, men då utan kör. Även denna gången har han fullt band med sig.

Det är alltså tre enheter som ska dela scen och de samsas rätt bra. Förutom en ny låt, jag tror den hette En vinglig sol, känner vi igen materialet från Räisänens skivor, ända tillbaka till Carry me home från allra första albumet.

Den är en av de låtar där samarbetet fungerar allra bäst, där orkestern får eget utrymme, liksom på Outcast, My Valentine och Fear no darkness, promised child.

Då märks det att det verkligen är ett samarbete: när orkestern får ta över rytmen från trummorna, när de jobbar med helt tysta pauser eller inleder med skräckfilmsstråkar.

I andra låtar, som Let’s kill ourselves a son, tar det för kvällen grymt inspirerade bandet över helt och det är gott så, allt för att skapa dynamik.

En vågad gissning är att det inte var symfonikernas ljudtekniker som ansvarade för ljudet, för bitvis låg både orkestern och kören allt för lågt i relation till bandet.

Men det är min enda lilla invändning.

Timo Räisänen har inte spelat på hela sommaren. Det ska vi vara glada för, det blev verkligen en Timokonsert extra allt.