Det är svårt att avgöra huruvida violinisten Midori är mest beundransvärd som instrumentalist eller som hängiven ambassadör för konstmusik, inte minst bland barn och ungdom.

Att hon alls gästar Vänersborg är förstås ett uttryck för det senare, eftersom den oerhört imponerande satsningen där har samma målgrupper.

Ett annat sätt att uttrycka saken var att hennes framträdande i Vänersborgs kyrka i tisdags var småskaligt, elegant och anspråkslöst och att det skedde tillsammans med en mycket ung medmusikant – en traktens son – i form av cellisten Daniel Tengberg.

Tillsammans framförde de en duo opus 39 av Raymond Glière, med ett spel som från bägge håll präglades av stark, men återhållen inlevelse, förnämligt samspel och mycket vacker klang.

De korta satserna visade dessutom upp en variation och en känslomässig spännvidd som imponerade. Glière befann sig som kompositör mitt i ett av dåtidens mest aktiva musikcentra, men blev, som några av oss kunde konstatera före konserten, aldrig riktigt så känd som många av hans elever blev.

Om jag förstår saken rätt, så var det sedan dags för fem av instruktörerna i sommarkursen att framträda i en blåskvintett av György Ligeti.

Sex bagateller hade Ligeti kallat sitt verk, och om detta var bagateller, så finns hos honom ingenting som är mindre än storartad musik. En hyllning till Bartók antydde att det var ett verk av en relativt ung Ligeti, och kontroll visade året 1953.

Mycket stimulerande musik med roliga allmänstilistiska och mer konkreta hänvisningar till tidigare musikhistoria. Aningen ojämnt spelat, men ändå mycket hörvärt.

Slutligen inget mindre än Beethovens sjunde symfoni med ett femtiotal av de deltagande ungdomarna i orkestern. Också detta blev förstås ojämnt och lite opolerat i kanterna, men det var ingen tvekan om att dirigenten Johannes Gustavsson och orkestern tillsammans lyckades förmedla symfonins briljans i sina huvuddrag.

Fyrarna får denna gång ses som minsta gemensamma nämnare för ambition och genomförande.