Utanför suckade massor av folk som inte fick plats av frustration och inne på balkongen ropade någon He’s a GENIUS!!!.

James Blake hukade en smula och svarade Naah… för att ögonblicket senare ge sig i kast med Feist-cover Limit to your love – hans biljett till stjärnstatusen.

Utan effekter låter James Blake nästan som en pojkbands-sångare med lika delar smör, soul och schlager i stämbanden. Men det är egentligen bara i extra-extranumret, den nya Tell me are you with me som den tillåts komma fram nästan oskruvad.

Resten av spelningen fingrar James Blake på sina effekter, samplar sin egen röst och låter den fara som en jagad, sönderhackad och loopad ande genom rummet.

Han lockar ned ett kyrkoorgelljud från rymden i slutet av I don’t blame them och när basen är som allra starkast får den bokstavligen den gamla träorgeln i kyrkan att börja skaka som om den vore hemsökt. Träet kvider och vibrerar när orgeln och till och med bänkarna vi sitter i inlemmas i musiken.

Det som på platta kan kännas en smula sökt och ansträngt blir live till en rent formidabel uppvisning av en artist och musiker som fortfarande tycks klädsamt överrumplad av sin för alla oss andra helt uppenbara begåvning.

Briljant.