Kent | Du & jag Döden

>Rock. Det här är den helt självklara skivan från Kent just nu. En tillbakagång till hur det lät på väg till Isola samtidigt som man fortsätter röra sig framåt och framförallt inåt.
Musiken har aldrig haft så många bottnar och Joakim Bergs texter aldrig varit så utmejslat mörka. Somliga journalister har frågat honom hur man kan bli så svartsynt och så uppfylld av döden när man precis har blivit pappa för första gången. Men när man blivit förälder tvingas man för första gången bli medveten om att det också finns ett slut. Har man inte varit rädd för döden förut så blir man det med ett nytt liv i famnen. Man blir rentav skitskraj.
Jocke Berg, som även om han kanske aldrig skulle erkänna det tidigare ägnat sig åt rent nostalgiska tillbakablickar på bland annat Hagnesta Hill, tittar bakåt även i de nya låtarna. Men korta berättelser och snapshots får snarare illustrera hur livet på andra sidan tretti innebär att fler och fler vägar skärs av. Och även om man själv är lyckligt lottad blir det allt lättare att se vilka som hamnade fel men det är svårt att avgöra vad som är slump och vad som är medvetna eller omedvetna val.
Knivar, blod och begravningar återkommer fler gånger. Människor som tittar fram bakom gardinerna i städer med ständig lågsäsong. Rädda för något som ska komma fast det redan har hänt. Där finns någon som oundvikligen blir som sina egna föräldrar men med tonåringen skrikande inifrån bröstet. Genom hela skivan finns en oförsonlig attityd. Det saknas gråa nyanser. Antingen liv eller död. Att kapitulera är inget alternativ. På det viset är det den punkigaste skivan Kent har gjort och bandet blir en kraftfull moteld till ett Sverige där allting dras mot total utslätning. Samma fasader, samma tankar överallt. Locket på över en gryta som ändå knappt sjuder längre. Moderater blir sossar och sossar blir folkpartister. Alla kanaler visar samma skit. I den gojjan är Du & jag Döden ett djupt personligt men på samma gång högst allmängiltigt snitt genom ett härsket land.
Om Vapen & ammunition var den lätttillgängliga och den med Kentmått direkt slipade och nästan glättade plattan som för första gången gjorde att Kent fick fler "vanliga" skivköpare än die hard-fans, ja, då är Du & jag Döden skivan som kräver betydligt mer och som säkert kommer att skaka av sig en del lyssnare. Musiken är hårdare och mer in your face. Texterna gräver som sagt djupare. Gör direkt ont. Och genom hela skivan fungerar de i perfekt harmoni med varandra.
Å andra sidan har jag väldigt svårt att begripa hur någon ska kunna värja sig mot det rent brutala överfaller i inledande 400 slag, popdrivet i Palace & Main eller den ödsliga skönheten i Rosor och palmblad.
Isola har hela tiden varit min absoluta Kentfavorit. Nu har jag fått en ny. En skiva som jag egentligen bara hunnit bli förälskad i. Det finns mycket kvar att upptäcka. Men redan efter två dagar i sällskap med Du & jag Döden hör jag inte bara den mesta ambitiösa skiva som Kent kramat ur sig. Detta är inte bara ännu en rockplatta. Den är mycket större än bara några krisande nästan-farbröders terapistund.
Du & jag Döden kommer att växa ut till en svensk klassiker bredvid Strindbergs Röda rummet, Bergmans Smultronstället, Christer Strömholms samlade bilder och Ebba Gröns We're only in it for the drugs.