Public Image Limiteds originalgitarrist Keith Levene tyckte att John Lydon bröt punkens alla regler när Sex Pistols återförenades i mitten av 90-talet. Jag undrar vad Levene säger nu när Lydon skakat liv i PiL, ett band som initialt var ett konceptuellt konstprojekt, men som utvecklades till ett av postpunkens mest betydelsefulla band och som musikaliskt var överlägset Sex Pistols situationistiska pubrock. Det var lika mycket dub och experiment som punk – men när både Levene och Jah Wobble lämnade bandet försvann mycket av dragningskraften.

I dagens upplaga av PiL var Lu Edmonds (gitarr, banjo, m.m.) och trummisen Bruce Smith (The Pop Group) även med i bandet i slutet av 80-talet. Basisten Scott Firth är ny. Jag hade inga höga förväntningar och tänker till en början att det vore mer intressant om Lydon ombildat bandet helt, kanske med reggaemusiker, eller med unga hungriga 20-25 åringar, och enbart spelat nya låtar.

Tji fick jag. Har PiL någonsin varit lika samspelta? De måste repat som galningar, hamrat in låtar från de tidiga skivorna samt en hel del av 80-tals-produktionen, som This is not a love song, Black Rubber Bag, och Rise. Redan från start är det tydligt att anarkisten Lydon inte är intresserad av att provocera, musiken är helt och hållet i fokus, han säger inte mycket mellan låtarna, gestikulerar, sjunger kanske som en klämd katt, men ingen kan sjunga som honom; han är koncentrerad, och i gott slag.

Lu Edmonds är inget dåligt vapen att plocka fram, han ser ut som en stråtrövare, hittar på massor av intressanta saker, trollar med strängarna. Han var en stor anledning till att många låtar växte live. Men höjdpunkterna var självklart låtarna från de två första albumen, en mäktig version av Death Disco, Albatross maler sig monotont fram med basen som kompass, och den ateistiska Religion – som PiL framförde i Israel förra året – spelar Firth med en hi-tech-bas så att det skorrar i kroppen.