En sak måste vi klargöra från början: Korn är bra. Ett mer än kapabelt liveband som kan få igång vilken publik som helst med sitt patenterat studsiga, nedstämda sound. Som har låtar som är moderna alt-metalklassiker. Helt enkelt värda all respekt.

Jag har faktiskt aldrig sett en dålig Korn-konsert. Till och med sett dem, beväpnade med dubbla trumset, vara bäst på en hel Hultsfredsfestival.

Men det hör endast perifert hit. Därför är det så tråkigt att efter en tekniskt närmast fulländad Kornkonsert lämnas med känslan av att något ändå saknas. Det är inte hittarna. Både Here ro stay och Freak on a leash kommer tidigt.

Det är inte heller ljud och attack. Det smäller på rätt bra.

Det som saknas är känslan att Korn är nydanande, som de en gång var. Att de är uttolkarna av Jonathan Davis och tonåringarnas ångest. Helt enkelt känslan att Korn är relevanta och rör sig lite framåt, istället för att vara bekväma i rollen som sig själva, eller kopior av sig själva. Kopior ända ner i det tillfälle då den kiltprydde Davis tar fram säckpipan och konserten sedan avbryts av ett tokroligt medley där Metallicas One alltid är en beståndsdel.

Igen: Korn är ett bra band. Och de gör en stabil konsert med bra ljud och alla rätta låtar. Men de är samtidigt grymt ospännande och odynamiska, vilket bara förstärks av de långa pauser de slösar med. Så även om det blir lite nerv runt Twisted transistor och Y'all want a single, så är ändå känslan att Korn är ett band som har överlevt sig själva. Åtminstone om de tänker åka runt och spela gamla hittar på rutin, oavsett hur snyggt de gör det.

Då är inte Here to stay ett löfte, utan ett hot.