När jag såg Cradle of Filth på Arvikafestivalen för snart tio år sedan skrattade jag så jag grät åt lille Dani Filths skriksång. Det är bara att erkänna, den akademiskt självlärde britten låter som en mordisk barbar-smurf.

Sedan dess har både jag och bandet kommit längre.

Men, visar det sig snart på ett Metaltown där regnet vägrar sluta falla, hjälper det inte att tycka att Cradle of Filth är bra på skiva. Det funkar fortfarande inte live.

Kanske har det att göra med det murriga ljudet som raderar ut detaljerna. Kanske med att bandet verkar lite oengagerade.

Alldeles säkert har det att göra med Dani Filths skrik, mycket gällare och mer oartikulerade än i inspelat format, som fortfarande får det att rycka ofrivilligt i mungiporna.

Trist, eftersom Cradle of Filth på sina 45 minuter klämmer in riktiga favoriter som Her ghost in the fog, From the cradle to enslave och Nymphetamine. I riktigt bra versioner också.

Men något är fel när man blir glad varje gång vokalisten slutar skrika och låter keyboardisten sjunga istället.