Svensk-tysk-engelska Arch Enemy från Halmstad har väl inte riktigt gått från klarhet till klarhet under sin karriär. De har fler mellanplattor än höjdare på sitt samvete och har harvat på utan att få det stora genombrott som gitarrbröderna Amotts talang och kunnande egentligen förtjänar.

Den förra höjdpunkten i karriären kom när tyska Angela Gossow rekryterades som growlande vokalissa för tio år sedan och även enligt uppgift styrde upp lite av låtskrivarprocessen.

Det är också i mångt och mycket hennes konsert på Metaltown, där hon morrar, springer överhela scenen och manar den villiga publiken till medverkan.

Men konserten är också hela Arch Enemys, för nog verkar det som att de kommit till en ny höjdpunkt i karriären.

Är det något Arch Enemy tidigare har saknat är det riktigt bra låtar. Det har de nu, tillsammans med en sammanhållen textmässig estetik som handlar om anarkism och politiskt engagemang. Detta går även igen i en nästan uniform, scenklädsel och självklart även i dekor. Snyggt, enkelt och lika effektivt som bröderna Amotts imponerande säkra fingrar och läckra gitarrslingor.

Det är helt enkelt ett pånyttfött Arch Enemy som möter publiken och det envisa lördagsregnet och bjuder på en riktigt bra, om än påtagligt kort, konsert. För det är faktiskt så att man, för en gångs skull, vill ha mer av Arch Enemy när den av festival begränsade speltiden tar slut.

Texternas politiska engagemang går förresten också igen i mellansnacket, där Angela Gossow uppmanar publiken att kämpa för djurens rätt i samhället. Och vad man än tycker om det är den saken så är det rätt skönt att Arch Enemy visar lite politiskt intresse utanför texterna och symbolerna på sina jackor.

För bra nya låtar som Yesterday is dead and gone och gamla som Ravenous åsido känns annars hela Arch Enemy-paketet lite väl beräknat och välpolerat.

Men bara aningen om att det finns innehåll gör också det lättare att svälja hela tematiken och fokusera på vad som är en riktigt bra konsert, trots det där hällregnet. Det är inte konstigt att Gossow och hennes medrevolutionärer ser nöjda ut efter urladdningarna No gods, no masters och Nemesis.

Det är bara synd att de inte tar lite av sina egna uppmaningar till kamp och motstånd mot regler på allvar och kör några låtar till, trots tidsbegränsning.

Men pånyttfödda är de. Kanske är det den där hitten No gods, no masters som behövs för det stora genombrottet. Det och lite fler riktigt bra låtar.