Konsensus på Metaltown verkar vara att System of a down utan tvekan är det mest emotsedda bandet, alls kategorier, i år. Och blåsten förstör.

Det är riktigt frustrerande när konserten inleds med Prison song och det mesta som hörs är klattrande trummor och publikens allsång. Sedan fortsätter det så. Bra låtar - dåligt ljud. Då och då avbrutet av mojnande vind, som i Radio/Video, och en tung vink om vilken julafton konsertens första halva hade kunnat vara.

Inte System of a downs fel att de rent bokstavligt talat jobbar i motvind, men sorgligt att det ska störa deras förväntat triumfatoriska återkomst till Sverige efter sex års paus och frånvaro - Serj Tankians klippkort till Göteborg och svenska festivaler räknas inte.

Det hade kunnat vara triumfartat också. System of a Down känns mycket mer sugna än på Hultsfred -05, även om de fortfarande har en tendens att bli för skruvade för sitt eget bästa. Men de har lärt sig att ge varandra plats och utnyttja dynamiken i låtarna till max, vilket gör att man till och med kan uppskatta de stunder då allt ljus är på den annars irriterande Daron Malakian.

Någonstans runt oerhörda publikfavoriten Chop suey vänder dock vinden, bokstavligen, och det blir rent storartat. Mycket tack vare den uthålliga, viftamde, dansande och imponerande textkunniga publiken.

Och ett ytterst generöst och spelsuget System of a Down som verkar ha mått bra av att ta time out. Nu verkar de ha vinden i ryggen och är precis så mäktiga live som de alltid har haft potential att vara.