En återförenings- och avskedsturné som den 2008 kan man egentligen bara ha en gång. Lite tråkigt är det ju också för alla som gick hem från Trädgår'n med en magisk känsla av något unikt och slutgiltigt i hjärtat. Det var ju liksom inte sista gången.

Hur det nu var med dubier verkar åtminstone herr Lindberg ha skakat dem av sig innan han inleder med sitt klassiska "Go!" och allt exploderar i Slaughter of the Soul. Fortsätter sedan med Cold och den där precist aggressiva och melodiösa hitkavalkaden vi förväntar oss, om än i kort festivalversion.
Frågan är väl bara om det handlar om nostalgi, eller om det här skulle känts lika bra och fräscht med ett gäng nykomlingar?
Svaret är att det självklart handlar om ömsesidig nostalgi. "Valvet! Vilka var där? Kortedala fritidsgård -88! Vilka var där?". Frågar Lindberg. Retoriskt. Konstaterar stolt att han aldrig trodde att Göteborg skulle bli en sådan här metallstad.
Men At the Gates var med och skapade metallfenomenet i Göteborg och lade även på så sätt grunden till Metaltown, så nostalgin är berättigad. Speciellt när låtarna är så bra och Björlerbröderna och resten av bandet är så taggade.
Självklart bygger rysningarna efter ryggraden när man hör Raped by the light of Christ och Under a serpent sun på glädjen över att få höra dem live. Äntligen eller igen. Men det är också bra låtar som mycket väl hade kunnat skrivas idag.
När de sedan framförs med den pondus och säkerhet som At the Gates besitter är det såklart omöjligt att värja sig. Relevansen, kvaliteten och leveransen är helt enkelt knäckande och At the Gates på Göteborg Galopp känns mer angeläget än vilken återförening av vilket gammalt 80-talsband som helst. Bortom det är det också en gemuint bra konsert som sopar banan med många konkurrenter under helgen, trots en publik som till större del består av nyfikna än av hängivna fans.
Självklart slår den inte magin på Trädgår'n. Det går inte. Men den tangerar. Om inte annat så på grund av ren kvalitet. Sedan underlättar ju gästspel, som det av Mikael Sranne från kompisarna i Dark Tranquillity, och den känsla av avsked som konserten ändå skapar
För när den mäktiga avslutningen med Blinded by fear och Kingdom come klingar ut lämnar den både en klump i halsen och en känsla av tacksamhet över att ha fått vara med.
Och det handlar inte bara om nostalgi.

Kalle Malmstedt